Ett moraliskt felaktigt liv?

Lever jag och min man ett moraliskt felaktigt liv? Borde vi sluta vara oss själva när det kommer till sexualitet och förhållande? Infalla i ledet bland de monogama “missionären på en fredag under täcket med lampan släckt” paren? Kunde vi ens göra det längre? Nu när vi varit öppna i fyra år. Svaret är egentligen ganska enkelt: säkert kunde vi, men vi skulle troligen inte må bra.

Vi mår bra tillsammans. Vi älskar varandra väldigt mycket. Inget av det har förändrats från att gå från monogamt till öppet. Inget av det skulle förändras om vi gick tillbaka till monogamt. Men en stor del av vår personlighet, sexualitet och välmående skulle gå förlorad. När jag utbrast åt min man att jag inte vill fortsätta med swingerslivet. Ja då sade jag åt honom att han skulle inte kunna gå tillbaka. Och han påstod han kunde det om han måste. Min respons på det var att han skulle hata mig för det.

Jag är känslostark

Det att jag utbrustit att jag inte vill fortsätta ska jag nu förklara. Jag är väldigt temperamentsfull. Mina känslor svämmar lätt över. När jag blir arg på riktigt så då gråter, stammar och skakar jag. Gör jag inte det så är det ganska chill ännu. Om jag får en ångestattack så kallsvettas jag, vill bli kramad men samtidigt vill jag inte vara fångad. Blir jag ledsen så sjunker hela min kropp ihop och jag stänger av alla känslor (ja, även de positiva). Alla dessa sätt att reagera går helt automatiskt inom mig.

Så när jag utbrast att jag inte vill fortsätta var jag uppäten av känslor. Som jag inte kunde kontrollera just då. Jag har redan glömt bort vad som fick mig att må så starkt. Eller nej, jag minns nu. Det var en bild. Där min man inte ens syntes men han var taggad. Och jag visste inte den skulle publiceras på . Av någon anledning fick det mig att reagera så starkt att jag ville sluta med allt. För jag var trött, ledsen och helt enkelt utmattad samtidigt. Över helt andra saker. Och då var det droppen som fick bägaren att rinna över.

Så vad vill jag?

I ärlighetens namn är jag inte helt hundra på vad det är jag vill. Jag vill inte gå tillbaka till “bara” han och jag. Men jag har inget egentligt behov av andra män (eller kvinnor). Jag tycker om evenemangen, jag tycker om att lära känna nya personer. Och jag älskar att varje individ du träffar inom denna livsstil är så öppensinnad och accepterande. Det att man skulle se snett på en annan är väldigt långt borta (förutom de som bryter mot vett och etikett).

Det var någon som sade det så bra. Man kommer med för sexet, men man stannar för gemenskapen. Jag vill inte sluta träffa de personer jag lärt känna inom livsstilen. Inte heller vill jag begränsa mig så jag inte lär känna fler personer. Så jag vill sist och slutligen fortsätta med livsstilen. Men den fysiska delen är inte längre lika viktig för mig. Inte heller är jag ute efter ett till kärleksförhållande, nej min hjärta tillhör min man. Nu och troligen för evigt.

Och så det här med andra…

Rubriken var “ett moraliskt felaktigt liv”. Något som ni hör att jag inte tycker vi lever. Inte heller min man tycker vi gör det. Men någon tycker det. Annars skulle vi troligen inte hamnat ut för mer eller mindre korsförhör. För att det kommit till kännedom om vår livsstil. Och om denna blogg. Så åsikten vi fick framför oss var ganska simpel egentligen. Vi borde sluta träffa andra människor. Vi borde absolut inte vara öppensinnade kring sex. Och vi borde inte vara öppna kring att vi har denna livsstil. Något vi annars inte varit för typ ingen har frågat av oss.

Och min blogg, ja den borde jag sluta med. Eller åtminstone tona ner. Exakt vad de menade med tona ner har jag ingen aning om. Inte skriva lika utförligt om mina sexuella möten med andra? Inte skriva lika många inlägg? Verkade svårt att förstå dessa inlägg inte är i realtid. Att när det publiceras har det redan gått minst några veckor sedan händelsen. Och det vore okej att fara bort för något annat, men inte för att träffa andra människor. Glömde fråga hur det är att fara och träffa sina jästikaverit (vänner utan samma livsstil). Månne vi borde sluta träffa dem också.

Så genomskinligt…

Försökte motiveras med att det vore tidskonsumerande och dyrt. Att det skulle ta så lång tid att planera en träff. Så det inte vore endast själva träffen som tar tid. Utan ungefär att vi spenderar en hel dag på att försöka få bokat tåg. En dag på att boka hotell (till exempel). Och en dag typ på att bestämma vem vi ska träffa. Plus då själva resdagen(-arna). Ungefär som om planeringen skulle ta en hel vecka. Inte som det i verkligheten är. Två minuter så har man bokat tåg och hotell. Träff behöver man inte fundera på om man far på ett evenemang med flera personer.

Och ekonomiskt. Ser inte hur detta vore dyrare än till exempel skytte, fara ut och dansa tillsammans eller gå på konserter. Något som såklart är accepterat av vem som helst. Vilket blev glasklart då det helt enkelt brast för mig. Jag blev så arg så ja, jag grät och stammade. Funderade om vi inte får göra något för att hämta kraft för att orka med vardagen. Om det är bättre vi bara är hemma och gör inget. Eller om vi bara borde skilja oss och skaffa nyfamiljer. Responsen: finns det inget annat ni kan göra istället?

God lust att ge mig av

Nu bor vi där vi bor. På en ganska liten ort som sagt. Så det är väl inte så konstigt det är inskränkt och idiotiskt. Men min spontana känsla var att jag vill ge mig av. Ta hela familjen och flytta till en större stad. Där man skulle få vara mera anonym. Men nu är det som det är. Och inte ger jag mig av. Tvärtom. Kanske vi borde bli helt öppna angående vårt förhållande? Hur det alltså ligger till. Kanske någon kunde lära sig något nytt. Kanske vi kunde öppna upp ögonen för någon åtminstone.

Men det blev bara så tydligt hur mycket sämre det är att vara “avvikande” på en liten ort. Och hur inskränkt individers sinnen kan vara. Så hur som helst så har mitt humör sjunkit i botten igen. Och något nytt möte med dessa personer ser jag inte fram emot alls. För mig kunde de bara försvinna ur vårt liv. Men det är inte heller så enkelt på en liten ort. Så får dras med dem än så länge åtminstone. Känns ju lite som om detta kommit ut via det jag skrev om tidigare. Då vi “kom ur skåpet” ofrivilligt (läs här). Och även andra tillfällen har avslöjats. Då vi inte berättat det själva åt andra utan andra gjort det för vår räkning.

Mind your own fucking business

Det gäller egentligen alla. Om inte det angår dig, så har du inget med det att göra. Om det inte påverkar dig direkt, så har du inget med det att göra. Varje individ har rätt till privatliv. Och du har inte rätt att bestämma vad som hör till den personens privatliv eller inte. Det är hen som väljer vad hen vill andra ska veta. Vad hen vill berätta offentligt eller inte. Det är inte du som bestämmer vad du anser andra behöver veta om hen. Inte ens vad du själv behöver veta om hen.

Är det något som hen anser du behöver veta. Så då berättar hen det åt dig. Det blir inte bättre av att snoka runt i hens liv. Förstöra hens liv på ett eller annat sätt. Eller någon annans för den delen. Kan vara hens mosters kusin skulle mått bättre av att inte få veta det. Och nu förstörde du det för kusinen genom att berätta vad du snokat fram. Vem är det då som är rubbad egentligen? Så gör bara dig själv -och alla andra- en tjänst. Mind your own fucking business…