Alltid säker på valet?

Är jag alltid säker på valet jag gjort? Att öppna upp vårt förhållande sexuellt så vi får träffa andra människor. Självklart inte! Ibland känns det som om jag vill krypa in under en sten. Tillsammans med min man. Och inte låta honom se en annan kvinna. Så jag inte ser en annan man. Dessa tillfällen kommer oftast när jag är trött, stressad eller inte förstår något. Något som min man gör eller inte gör. Vi fungerar så olika han och jag. På i stort sett alla plan. Så att försöka kombinera våra behov och våra uttryckssätt är ibland ganska omöjligt.

Så det blir missförstånd. Det blir tårar från min sida. Djupa suckar från hans sida. Och så får vi försöka reda ut hur vi båda egentligen tänkte eller menade. När dessa missförstånd händer känns det som om jag inte vill längre. Som om swingerslivet tar mer än det ger. Ger mer ångest än det ger glädje. Sen får jag konstatera att vi egentligen tänkt ganska lika. Eller att någon av oss bara missat en detalj. Och vi fortfarande älskar varandra.

Hotad som hans primära

Primär betyder “förstahandsval”, sekundär “andrahandsval”. I detta fall åtminstone. Annat ord kan vara huvudsakliga för primär. Jag är min mans primära partner. Den han delar sitt liv, sin vardag, sin glädje och sin sorg med. Det gör han inte med de andra kvinnor han träffar. Med dem delar han stundens sexuella laddning. Han ger dem en del av sin kropp till låns. Eller om det är jag som ger dem en del av min mans kropp till låns. För efteråt kommer han hem till mig.

Jag har alltid blivit utbytt. Mina ex har hittat någon annan. Eller de har gjort slut med mig och inom en vecka hittat en annan flicka. Så jag har aldrig känt mig primär med någon tidigare. Aldrig känt att jag verkligen betytt något. Så när jag ser/hör min man dela en intim stund med en annan kvinna. Ja, då kan mina tankar slå knut på sig själv. Och jag blir säker på att han ska byta ut mig. Eller åtminstone ska jag inte vara lika viktig längre.

BIld av Oleksandr Pyrohov från Pixabay

Kommunikation, kommunikation

Det är svårt för mig att beskriva den känslan. Och det är svårt för min man att förstå den. Men vi pratar, kommunicerar, om alla känslor. Ibland kanske ingen av oss egentligen orkar. Men samtidigt vet vi båda att det måste göras. Jag måste få vädra mina negativa känslor. Annars äter de upp mig och jag “flippar” (exploderar) när det blir för starkt. Då är jag beredd att lämna hem, barn och man. Eller köra rakt ner i havet. Och min man fångar mig alltid. Håller om mig, hårt, och lyssnar.

Sen säger han tack. Jag fattade inte varför först. Men han tackade mig för att jag berättade hur jag mår. Vad som triggade känslan. Och för att jag oftast även kan säga vad som skulle minska på risken att känslan uppkommer igen. Att han inte alltid kommer ihåg att göra det som jag bett honom, det är en annan sak. Och vi kan alla glömma. Sen att det, för mig, är så otroligt viktigt med ord är ett kapitel för sig. Har något sagts så ska det hållas.

För att jag ska må bra som swinger

Jag blir inte upphetsad av tanken på min man med en annan kvinna. Inte heller av att se min man med en annan kvinna. Jag har så otroligt lite av Voyeur i mig (läs här där jag lite benat ut begreppen). Inte heller när han kommer hem vill jag veta något desto mera. Ett enkelt recept: vem, kondom, kul och något annat viktigt? Alltså som exempel: Anna, ja vi hade kondom, ja det var kul, vi fotade oss tillsammans. Sista helt enkelt för jag vill höra av honom och inte av någon annan. Jag vill inte, som senast hände, få slängt en bild i ansiktet på (läs här om XU).

Och helst vill jag veta det innan han kommer hem. Så hinner min hjärna bearbeta informationen i lugn och ro. Och jag kan sedan fokusera på honom när han stiger in genom dörren. För jo, först blir jag ångestladdad. Rädd. Känner mig utbytt. Men sedan får jag tänkt tanken till slut. Och får tänka att han är på väg hem till mig. Inte till henne. Till mig. För det är mig han vill leva med. Det är mig han älskar. Och han älskar mig för den jag är. Inte fö att jag går med på denna livsstil.

Varför berätta detta?

Jag vill bara visa att man behöver inte alltid vara säker på valet. Man får ha tveksamma tankar. Man får ha dagar då man ångrar sig. Men man måste kunna berätta om dem. Bearbeta dem för att ta reda på varför. Varför du känner som du känner. Så ni kan hitta en lösning tillsammans. För ni som är ett par, ni gör detta tillsammans. Och det kan bli att den ena inte vill längre. Men den andra inte kunde tänka sig gå tillbaka till monogamt. Då måste ni ta ett stort beslut tillsammans. Fortsätta tillsammans eller separera? Bli monogamt eller fortsätta öppet? Eller blir en monogam och den andra får ha fler?

Oavsett vad ni väljer så är det rätt. Så länge det är rätt för er. Jag kan inte sitta här och säga att du som tvekar ska göra som mig. Fortsätta vara öppen fast du inte är säker på det. Jag personligen älskar sex. Så fokuserar på den delen av ett öppet förhållande. För vi är inte ute efter någon tredje partner i vårt vardagsliv. Varken manlig eller kvinnlig. Vi är inte ens ute efter en fwb som det är nu. Och det är helt okej att vara som min man. Inte vilja veta något om inte frågar rakt ut. Alla har vi våra sätt att leva våra liv. Och alla är lika rätt.

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *