Vems ansvar är det?

Vems ansvar är det att alla har det bra? Att alla känner sig säkra? Skaffa kondomer? Säga ja eller nej? Lyssna och respektera den andre? Svaret borde vara väldigt självklart. Bådas, den enskilde individens, allas. Den som är med i situationen, denne har ansvar. Låter väl egentligen inte så märkvärdigt? Och det är väl inte bara inom sex heller? Ser du någon falla, så har du ett ansvar att se om hen stiger upp. Är du först vid en olycka, så har du enligt lag skyldighet att stanna.

Finns diskussioner och händelser som fått mig att fundera kring detta. Förstås det med Pelle och kondomer, men också diskussioner på XU. Hur en man hade fortsatt barbacka fast märkte kondomen lossnade. Hur de andra deltagarna inte hade reagerat på det. Personligen gör det mig lite mörkrädd. Och glad jag inte gör detta som en singelkvinna. Fast det borde vara självklart att det respekteras om en kvinna säger eller visar något. Så är det inte det. Ibland måste man ha en man bredvid sig för att andra män ska lyssna.

Är det någons fel?

Är det någons fel då att vissa individer är mindre förstående? Inte egentligen. Man kan skylla på denna individ, att det är hens fel att hen är så. Men hur blev hen så? Samhället har länge lärt ut väldigt skadliga stereotypiska syner på män och kvinnor. Och deras plats i samhället. Med varandra. Och hur de borde se på sexualitet. Hur män ska vara sexuella jägare. Och kvinnor de försvarslösa offren som ska skydda sig med andras hjälp. Är det verkligen den enskilde mannens fel att han blivit upplärd till att vara en idiot?

När man diskuterar med yngre män får man en ny bild. Åtminstone av de flesta yngre män. Det är som om stereotyperna blivit mindre vanliga. Äntligen. Men för oss av lite äldre årsmodell (eller blir kanske värre desto äldre) finns de kvar. En kväll så var jag så genomkåt. Men min man var trött. Till sist sa jag att han kanske ville lägga sig längre ifrån mig. För jag skulle onanera och ville inte väcka honom. Det slutade sist och slutligen med att han gav mig en orgasm och sen ännu knullade mig. Men vad jag ville komma till var hur svårt det var för mig att säga “jag ska onanera”.

BIld av Klaus Hausmann från Pixabay

Kvinnor och män lika sexuella

Vi diskuterade det här dagen efter. För jag var rädd han hade känt sig tvingad till sex. Eller att han misstyckte att jag skulle onanera. Han förstod ingen av mina synpunkter. Tyckte att det borde vara den mest naturliga sak att vilja ibland. Och han erkände han nog vetat om då jag onanerat bredvid honom förr. Då jag trott han sov. Men han då alltså inte sov, utan bara legat tyst. Och att jag aldrig behöver fundera på vad han tycker om att jag onanerar. Eller om jag “får” göra det.

Vi diskuterade också det faktum att män kan komma på en halv minut. Om de gör det själva och vill komma så fort. Alltså om det enda de vill med det hela är att få en utlösning/orgasm. Medan för oss kvinnor så tar det överlag längre att uppnå en orgasm. Oavsett om vi gör det själv, med leksak eller med någon annan. Och att våra tankar kan lägga krokben för oss själva. För min man var det självklart att vi kvinnor har lika stort behov som männen när det kommer till sex. Och att vi ibland kan ha större behov än de.

Kamratstöd, eller vad man ska kalla det

En annan aspekt av sexualitet och olikheter mellan könen är behovet av att ventilera. Alltså att diskutera, analysera och jämföra med andra. Han menade vi kvinnor har större behov av det. Jag ser det som väldigt individuellt. Att jag har stort behov av det, ja, det vet jag. Mest för att jag behöver reda ut mina tankar för att inte fastna i någon ohälsosam loop. Alltså i stil med att ha tyckt illa om mig för att jag ville onanera med min man bredvid mig. Skulle jag inte ha fått/kunnat diskutera det med min man skulle jag ha diskuterat det med någon kvinna. För att få stopp på mina skuldkänslor. Min man däremot vill inte diskutera saker om han inte måste.

Det kan vara mera individuellt än bundet till könen. Eller helt enkelt olika sätt att ventilera olika saker på. Inget sätt är mera rätt eller fel. Bara man får ut det man behöver. Och blir förstådd. Genom kamratstöd kan man också inse när något är fel. Man kan lära sig vad som anses vara rätt eller fel beteende. Så man kanske undviker att bete sig som en idiot. Och det gör allt trevligare för allihopa. Både för honom, henne och hen.

Med andra ord…

Jag vill alltså komma fram till att det är allas och en vars ansvar. Att skydda sig själv, andra och kommande generationer. Från ohälsosamma stereotypier, felaktigt beteende och snurriga sociala regler. Allas ansvar att man skyddar sig. Att man tar ansvaret om skyddet sviker. Och att man helt enkelt är en medmänniska.

Leave a Comment

Your email address will not be published.